Post by Bruno HagelstenPost by ArturBruno Hagelsten
Aspergarna sköter filosofin och psykologin,
psykopaterna sköter politiken och näringslivet,
de spelberoende sköter ekonomin,
tvångsneurotikerna stiftar lagarna,
paranoikerna sköter underrättelsetjänsten,
bögarna gör kläder åt kvinnor och
flatorna bestämmer den nya mansrollen.
Alla behövs!
Artur
... skrev någon cyniskt. Men har cynikerna någonsin tangerat sanningen?
Finns det sanna satser som beskriver sociala förhållanden? Eller kan
vi nöja oss med att författaren ville karikera hur våra yrkesroller
påverkar vår personlighet och framhäver vissa ibland mindre smickrande
karaktärsdrag?
Sanningsbegreppet är inte helt okomplicerat då den ofta utgörs av en
mängd människor som "kommer överrens" om en tolkning. Man kan säga att
sanningen är demokratisk. Om en tillräcklig stor mängd av befolkningen
är överens på en punkt bildas en social sanning, det vill säga deras
tolkning "sammanfaller" och utgör ett socialt tryck. Således skapas
sanningen av människors växelverkan.
Mitt sanningsbegrepp har att göra med universalitet där frågan har
belysts från många perspektiv och således är så rättvist som möjligt.
Angående karikatyren frågar jag mig, vad är i människans väsen och
kultur som motiverar henne till en krass och cynisk världsbild. Är det
månne hjälplöshet, kanske uppgivenhet, eller anspråkfullhet och vilja
att forma världen till sin avbild? Är inte den framförda karikatyren i
själva verket en självbekännelse vilka fördomar personen införlivar i
sitt liv?